Besök av brorsan och tillbakablick

Denna vecka har spenderats med att visa runt och umgåtts med brorsan som är på besök i Australien. Han landade förra torsdagen, så jag mötte upp han i fredags i Sydney. Vi hann med rätt mycket de första dagarna, kolla runt i hamnen (Operahuset, Harbour bridge och parkerna omkring), Newtown (ett kärt återbesök till mina gamla hoods i Sydney, sjukt härlig stämning där (L)), stränderna Bondi och Coogee samt en båttur ut till Manly för lite adventsfika och ”bush walk”. En härlig helg tillsammans!

Vi drog vidare till Newcastle på söndagen och spenderade tre dagar där. Tyvärr var vädret inte det bästa (ca 15 grader, regn och blåst) men vi kollade in stränderna, Fredrik badade lite och slappade mest. Som tur var fick vi i alla fall en dag med sol och värme! Brorsan var imponerad av min vykortsliknande utsikt från grannstranden. En påminnelse om att inte ta det man har för givet. En annan har redan vant sig med att kunna gå ned till stranden. Något som jag helt klart kommer att sakna när jag väl kommer tillbaka till Sverige igen.

Nu sitter jag och brorsan på tåget tillbaka mot Sydney. Blue Mountains väntar imorgon och sen drar vi vidare mot Tasmanien och Melbourne. På onsdag i nästa vecka sätter vi oss på planet hem till Sverige.

Då har det gått nästan exakt fyra månader sedan jag kom hit, 1/3 av vistelsen är avklarad. Det är skoj att tänka tillbaka på hur det kändes när man åkte ned hit. Den sjuka ångesten som man kände inför det okända. Jag var helt vättskrämd, kunde inte sova och gick runt i smått panik de sista veckorna. Inför jul förra året bestämde jag mig för att jag ville återbesöka Australien och NZ under 2018. Jag skickade ut några mail och nu är man här. Mellan de mailen och att jag verkligen kom hit uppstod en hel del ångest. Det var avslutet för tiden i Linköping. Den stora punkten som avslutade tiden som doktorand och allt vad det innebär. Det innebar också att säga hej då till allt det säkra i Sverige, att säga nej till en hel del möjligheter och våga sätta sig på ett plan till ett ställe där man inte kände någon alls. Att kasta sig ut i det okända utan skyddsnät (så kändes det iaf), för att se om vingarna skulle hålla.

Hur blev det då? Hemlängtan har kommit och gått. Jag har fått anpassa sig med att leva med rejält mycket mindre grejer, kläder osv. Jag har hittat nya vänner och tvingat mig själv att gång på gång kasta mig in i grupper och situationer med helt okända människor. Jag har lärt känna nya sidor av sig själv. Jag har vågat att prova att arbeta på ett annat sätt (mindre press på mig själv, anta svårare utmaningar och våga fråga om hjälp från andra).

En hel del saker har redan förändrats och jag har växt som människa. Det blev i mångt och mycket precis som vissa mycket kloka personer sa hemma när jag satt där livrädd veckorna innan avresa. Dock kände jag inte alls så vid tillfället när de sa det. Skräcken fanns för att göra bort sig på jobbet, att få bo i någon fallfärdig lägenhet, att spendera all tid ensam och att inte få några vänner samt att göra bort sig på både det ena och det andra sättet. Då sa de (alla kloka vänner och människor omkring mig) att jag kommer hitta folk, jag kommer att lösa problemen som dyker upp och jag kommer ha min livs bästa tid i Australien. Jag tror de hade rätt. Fortsättning följer. ”Fear means go” sa de till mig, jag gjorde det som skrämde mig mer än något annat i livet som jag kunde tänka mig. Det betalade sig, vingarna höll och jag kan flyga.

Nu ser jag fram emot lite resor med brorsan, att få komma hem till Sverige för att käka mat och umgås med släkt och till att hälsa det nya året välkommen i Sydney hamn 🙂 År 2018 kommer helt klart att bli ett av de bästa i mitt liv. Så sjukt mycket skoj som kommer att ske.

Vi hörs, Kram.